Det är 25 år sen vi slutade Högskolan i Jönköping. Nu var det äntligen dax! Lördagen den 17 november bjöd jag in alla mina gamla klasskompisar till att träffas och ha kul en kväll. De flesta hade inte träffats på 15 år och en del 25 år. Kan det bli kul?
JA! När bilen rullade in halv 3 inatt på Gullbrannagården var jag trött, mycket trött, men glad. Mycket skratt, nästan så magen värkte, men också mycket allvar. När julklappslekens tjutande skrattsalvor tystnat så delade vi livet. Något som varit, eller är bra i livet och något som varit mindre bra, var min tanke. Tänk vad det döljer sig mycket bakom 14 personers fasader!
När Helene delade om sitt liv, sin man som ligger totalförlamad sen fyra år tillbaka i ALS och sonen som bröt nacken för några år sen med följd totalförlamning likaså. 200 personer får ALS och 120 personer bryter nacken varje år berättade Helene. När Helene läste om det och vandrade i Linköpings lasaretts korridorer gick hon och köpte en trisslott! Chansen att vinna var ju ungefär lika stor.
Hur orkar man? Vi frågade och Helene berättade om att hon ror med åror, inte som UllaCarins bok "ror utan åror". Hennes åror är hennes tro, Gud själv. "Utan honom hade jag legat på Vätterns botten" slutade Helene med.
Hur kan en kväll fylld med sorg och allvar bli så rolig? Kanske är det just det. Dela livet med varandra, våga vara ärlig och våga vara svag.
Något som präglat en del av mitt liv de senaste åren är AA:s bön. Läs den och läs den igen.
"Gud ge mig Sinnesro att Acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan,
och Förstånd att inse skillnaden"
1 kommentar:
Jag firade lördagen på Vrigstads Wärdshus, 20 år sedan nian avslutades. Vad olika det är men ändå skönt att det gått OK för alla, de flesta har barn och det är i alla åldrar från 0 till 16 år:)Någon är rektor och bor numera på Henriks barndomsgata, någon är reklamtjejen för alladin, någon gör fönster på den lokala fabriken och någon är hemma och tar hand om sina barn på heltid... /Carola
Skicka en kommentar