Gästblogg med Magnus

Vid poolen ligger några bleka européer och vill bli bruna. De Vietnameser som jobbar här försöker skydda sig mot solen, för att det vill vara så vita som möjligt. Är det möjligtvis så att vi fötts på fel plats? Alla dessa bleka människor från norden, borde inte fötts där utan i Asien. Varför har det blivit fel?

På reklamaffischer här i Vietnam är människorna mycket vitare än i verkligheten, Hemma i Sverige är de brunare, än den verkliga rosa nyansen de flesta svenskar har som originalkulör.
Varför luras vi så?

Visst är det något att reflektera över för oss upplysta begåvade kloka 2000-talare.

Hur som helst, så är det skönt att sitta i solen vid poolkanten med en kall dricka. Lyssna till havet och musiken från restaurangen intill, även om man blir rosa.

Önskan

Jag har en önskan i livet. Men den känns inte helt enkel när man träffar människor som svälter och inte har mat för dagarna som ligger framför.

Min största, och jag tror enda önskan i livet, är - 5 kg. Vad spelar det för roll att Magnus tycker jag är fin som jag är? Att man emellanåt ser många som är mycket tjockare.

Att vara i länder där XL inte passar när man provar ett klädesplagg gör att man blir ständigt påminnd om valkarna...

Men....oftast är jag nöjd med min kropp. Bara den skyls av lite kläder :-).

En stjärna föll...

När en stjärna faller får man önska sig något, det sa alltid min farmor. Ikväll föll en stjärna när vi låg i vilstolarna efter maten och tittade upp mot den klara stjärnhimmeln. Långt hemifrån, på en liten ö utanför Vietnamns sydkust.

Jag hade tre önskningar. En för min syster Anne-Lie, en för min syster Lena och en för Manfred. Magnus önskar sig en HD!

Funderingar en kväll i Saigon

Det mesta som man oroar sig for hander inte Det sa min kloka syster Lena for ett tag sen. (visst var det 90% som inte hande syrran?).

Karin och Eva, som vi traffat pa i Siem Reap, Phnom Phen och nu i Saigon, kom med flyget till NhaTrang i forrgar. Nar planet skulle landa , vagrade kaptenen pga blast och de kom tillbaka. Nar vi atervande efter "tunnelutflykten" stog Karin och Eva pa gatan med sina ryggsackar. Igar kom dom med bussen till Mui Ne for nagra dagars sol innan Sveriges kyla vantar.

Varfor oroarjag mig for att flyget till Phu Quoc inte gar idag.....?

Saigon-Hi Chi Minh

Mopeder, mopeder, mopeder.
3 miljoner och 5,5 miljoner manniskor!

Drygt 85 miljoner manniskor pa en yta stor som Sverige!! Men har talar alla Vietnamesiska.

Koka, skala eller lat bli det "Cook it, peel it or leave it"

En, eller kanske ett flertal, amöbor finns i min kropp, det konstaterade läkaren i Phnom Phen idag. Efter sju dagars svältkost pa vatten och bröd samt magplagor med jämna och ojämna mellanrum, tog vi beslutet att besoka en läkare. Med viss nervositet var det som jag antrade sjukhusets lokaler. "Number one" sa Veasna, var Tuk Tuk förare och guide i PP, det är International SOS sjukhus.

Nervositeten slappte nar jag kom in i den lilla receptionen. Har var det svalt, kliniskt rent och engelsktalande personal. Det tog endast ett par timmar for läkaren att konstatera " Entamöba histolytica" Bacterie "Mired".
Ska nu inte tre olika mediciner som ska döda levande, och äggliknande varelser, i min kropp. Fran och med nu ska vi leva efter: Cook it, peel it or leave it.

ca 3135 tut under bussresan

Efter ca 3135 tut och 6 timmars bussresa har vi nu anlant Phnom Phen igen. Under bussresan genomforde vi en undersokning av bussens tutande vid mote med bilister och cyklister, ej statistiskt sakerhetsstalld undersokning men battre en an gissning iallafall.

Grisar som forslas fram pa mopeder, isblock som huggs vid vagkanten och frukstand ar bara en brakdel av allt vi sag. Chaufforens fard ser vi som en prestation av stora matt, inte en enda av alla tusentals cyklister blev tuschad eller pakord. Markligt med smala vagar och bilar som mots och ett antal cyklister i bredd. Den lille killen som stog upp pa tramporna pa damcykeln och vinglade bad jag en tyst bon for nar vi for forbi.

Ett ljuvligt rum motte oss i Phnom Phen, 35 USD/natt! Nytt, rent och med balkong mot Mekong River. Liggande i sangen och blicka ut mot floden gor att det gar lite lattare att vila fora att bli frisk fran den mycket intensiva magbakterien.
(maste medge att det ar skont att slippa Guesthouset i Siem Reap med mygg i mangd och inte helt frascht...men vi saknar Heang var guide och Tuk Tuk forare)

Vatten och brod

Efter fyra dagar med vatten och brod samt nagon enstaka pannkaka ar jag ratt trott pa magen... Sjukhus ar inte tankbart att besoka har i Kambodja sa det blir att vanta ut den envisa bakterien.

Ganska sma problem kanns det som efter en annu en intensiv dag i Siem Reap. Vi hittade barnhemmet vi hade fatt tips om och tillbringade formiddagen med Christian fran Halmstad. (han kom hit som volentar for tre ar sedan och ar kvar an). Pa barnhemmet bor 50 barn, ytterligare 70 far undervisning varje dag och en "syfabrik" har skapats med goda arbetsvillkor. Nagra barn far hjalp till en battre start i livet.

Hon visade stolt runt oss pa Angkor hospital http://angkorhospital.org/default.php "Det ar gratis sjukvard for barn upp till 16 ar berattade var guide, annars far foraldrarna kanske salja tva kor for att ha rad med sjukvard''. 300-400 barn far behandling varje dag och med mycket enkla medel ges en bra behandling.
Du som ar intresserad , las mer pa lanken, du blir berord, jag lovar!

"Cambodia is now in the process of rebuilding. Following decades of destruction and decay, medical infrastructure is especially weak. There are only 30 Cambodian doctors to serve every 100,000 people. Per capita health expenditure is low, with the majority of funding coming from foreign sources. Every child has the right to a healthy and loving life. Angkor Hospital for Children exists to provide nurturing pediatric care, medical education and community outreach. By healing children, preventing disease and training health professionals, a better future lies ahead.

Att fa vara frisk...

Efter att ha tillbringat en eftermiddag och kvall i sangen ar jag sa tacksam over att jag idag kan sta pa benen och vara med igen.
Det var nog inte bara batresan fran Phnom Phen till Siem Reap (6 timmar i en speede boat) , sakert nagot trevligt jag fatt i mig vid frukosten ocksa.... Magen och huvudet ar iallafall ganska ok, pannkaka till magen och en timmes somn i tuk tuk mitt pa dagen sa fixade jag 11 timmar i Angkor Wat.

Vi borjar skissa till resdagboken ikvall for en utforlig reseskildring i en spannande och mycket annorlunda del av varlden.

Thank you for talking to me

- Thank you for talking to me. Så sa han nar jag pratade nagra ord med Tuk Tuk foraren på marknaden i Phnom Phen.

Fattigt, hett, många tiggare men Phnom Phen ar en stad jag garna atervander till.

Latt att bli irriterad pa alla som tjatar "Tuk Tuk only five dollar" , "Killing Fields, only 10 dollar". Svart att ga utmed Mekong River utan att bli antastad var och varannan minut. Men denna gangen orkade jag svara: Vi har redan en tuk tuk forare, han moter oss klockan 2. Imorgon ska vi med bat till Siem Reap och behover ingen tuk tuk.

"Thank you for talking to me".

Jag hoppas jag orkar ge fler manniskor nagra vanliga ord pa vagen.

Gästblogg - Magnus

Från tåg fönstret kan jag se kofösare som flyttar på kor, en mopedist som flyttar på sin gamla mamma och några små lastbilar som flyttar på grisar. På tåget, alla dessa människor. Till vad är de på väg?

Vi reser med tåg mellan Prachuapkhirikhan och Bangkok. Livet är en resa säger vi, det är en bra beskrivning. Allt vi gör handlar om förflyttning.

Men är det nödvändigt att vi människor flytta på oss så ofta, och så långa sträckor? Kanske är det denna ständiga förflyttning som är det största hotet mot vår miljö.
Förmodligen är det så, att det är rörelsen, som är livet: Om det inte rör sig är det dött. Hela planeten snurrar ju, himlakropparna i vårt universum rör sig ständigt..
Livet börjar och slutar med en resa..

”Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination bortom det man kallar tid och rum”

Avsked

Avsked…när vi vinkade av Lea och Jussi vid Hadthong hotell kändes det lite i bröstet. Kommer vi någonsin att ses igen? Vi som har skrattat och haft så kul ihop några dagar.

Blommiga naglar – minnen av några goa dagar.

- Berätta inte om Prachuap Khirikhan för några, då kommer det fler turister hit.
Så sa han , irländaren vi mötte som varit här varje år de senaste 10 åren.

Prachuap är en liten thailänds stad med får turister. Inget shoppingcenter eller Starbuckcafé men däremot finns Ma Prao- vår favoritrestaurang på kvällarna som har lite koll på vad ”foreigners” gillar.

Prisex från våra dagar i Prachuap:

En god middag 30-80 Bath (6-14 kr/person)
Nagelmanikyr med blommor 50 Bath (10 kr)
Klippning med hårtvätt, tre omgångar och huvudmassage 150 Bath (30 kr)
Mopedhyra 200 Bath (40 kr/dag)

Här finns inga turistpriser än!

Retired?

Are you retired?

NEJ, jag jobbar för fullt!! Så sa jag inte alls på Rotarymötet ikväll med gubbarna utan svarade snällt, jag jobbar fortfarande.

Nu till den stora frågan.... har jag åldrats otroligt de senaste åren...? Måste skinnet spännas mer, som syrran säger, eller varför tror folk att jag är syrrans mamma, att jag är pensionär...

Trodde inte jag hade ålderskomplex, men jag är 48 år, har alltså nästan 20 år kvar till pension. Hoppas att veckorna i solen och värme gör att ungdomsdragen kommer åter..eller är det tvärtom?

999 besökare

Idag är det 50 dagar sen jag la in räknare i min blogg. Varför är det roligt att en del läser det man skriver? Ska fundera ut något klurigt svar ....

Hoppas att några tankar är intresanta, kanske spännande eller rent av roliga! Ska få maken att gästblogga inom några dagar, men ikväll blir det resdagboken med bilder.

Kanske är du den 1000 besökaren? Ge dig gärna tillkänna så firar vi tillsammans.

Äntligen semester

Har nu lyckats hittats en bra deckare! Karin Wahlberg, läkare och författare. Har börjat med "Sista ronden" hennes första bok och har fyra kvar i ryggsäcken!! Det är semester.

Det tar alltid några dagar innan jag går ner i varv, men nu börjar det nya livet ta form, semester och ledighet. Sömnen återkommer och oron skingras.

Dagens bästa:

1. Sista ronden

2. Aerobicen med Nang. (även om jag tillhör "elefanterna" bland de små thailändarna)

3. Båtbyggarna vi träffade på under eftermiddagsturen med moppen

Varje dag förtjänar en chans

Böcker påverkar! Därför rev jag sönder den första deckaren jag haft med mig, den gjorde så jag mådde dåligt.

”Varje dag förtjänar en chans” är nästa bok, den gör att jag mår bättre redan efter första kapitlet. Tankar ur boken:

Dagar är livets motsvarighet till små tuggor av maten, de delar av hanterandet av livet.
* Åttiofyratusen hjärtslag
* Ett tusen fyrahundrafyrtio minuter
* En komplett rotation av jorden
* Ett solurs cirkel
* Både en soluppgång och en solnedgång
* En gåva som består av tjugofyra ännu ej levda, ännu ej upptäckta timmar. Och om du kan lägga en bra dag på en annan och ytterligare en, då kan du samla ihop ett bra liv.

Du har inte längre gårdagen. Den försvann medan du sov. Den är borta. Sanden i timglaset kan inte rinna uppåt.

Du har inte morgondagen. Du kan inte spendera morgondagens pengar, fira morgondagen prestationer eller lösa morgondagens gåtor.

Du har bara idag.

Nästa gång du mår dåligt, fundera över dessa frågor
Vad känner jag skuld för?
Vad oroar jag mig för?
Vem är jag?
Hans godhet och nåd utplånar skulden. Han uppsikt och tillsyn tar bort fruktan. Hans direktiv och ledning tar bort förvirring.

En dag i taget, ack vad sant det är .

Njut av dagens bild på skyltdockorna i Prechuapkhirikhan.

Vad olika vi har det...

Middagen ikväll kostade 30 Bath (6 kr)

Det var för billigt på restaurang, serverat vid bordet!

Välstädat och glad personal!

”När jag gjorde bedömningen om vi skulle köpa upp fabriker i Asien var det två saker jag tittade på när vi gick igenom fabriken. Om den var välstädad och om människorna var glada.”

Det sa en man som jag träffade idag som har gjort stora affärer och varit framgångrik i sitt arbete.

Gullbrannagården är välstädad och personalen är oftast glada.

Joe är konstnär

Joe är konstnär. Han bor på Mercy House i Pranbury. Inget märkligt egentligen men hade han inte kommit till Mercy House för 10 år sen hade han inte haft någon ljus framtid. Försörjningen hade varit som tiggare, nu säljer han tavlor och vykort i giftshopen på barnhemmet. Joe har inga händer och är föräldralös.

När Whanpen och Wichai kom i kontakt med några föräldralösa barn för 10 år sen bestämde dom sig, vi startar ett barnhem! Deras egna två barn var i tonåren och dom kände att vi har ork kvar. Ett litet hus hyrdes och där blev starten med tolv barn. De hade endast 2000 Bath som räckte till första hyran och ingen organisation bakom sig men en längtan att göra något för dessa barn och med bön så klarade dom månad efter månad och år efter år.
När man kommer dit idag blir man glad att se 26 härliga barn. Den minsta är två år och den äldsta är 18 år.

Ett besök som påverkar inte bara denna dagen, utan också livet tror jag.

Sorg i 15 dagar

– 15 dagar ska jag ha svart på mig, berättade Nang när jag träffade henne idag. Hon berättade att kungens syster, 84 år, dog i onsdags och att alla i Thailand sörjer och bär svarta kläder. Nu fick vi klarhet i varför alla reste sig upp på tågstationen i gårkväll kl.18.00. Musik spelades och alla stod med vördnad och tittade på det stora porträttet av Kung Bhumibol (lättare att komma ihåg Gummiboll).

Intressant med den vördnad för kungen och hans familj i detta land.
På måndagar bär många thailändare gula tröjor för kungen föddes på en måndag (och måndagen har gul färg i Thailand)
"Kung Bhumibol har varit längst regerande monark i världen och han är mycket älskad och respekterad av folket."läser jag och höra Nang berätta om.

Följde med Nang på Aerobic på stora idrottsarenan ikväll. 25 grader varmt och hård gympa i en timma, det är tufft..säkert jättebra!

Tåg söderut

Han viftade med ett skrynkligt papper ut genom fönstret. Vi höll på att leta oss fram till rätt tågvagn när den unge thaikillen vill ha vår uppmärksamhet. Det var menyn för restaurangvagnen i tåget på papperet. Help you, help you skrek han och så visade han oss vart vi skulle gå på perrongen. När vi väl hittat vår plats ,startade resan söderut. Den rasslande, dånande och metalliskt dunkande resan påbörjades.
Det är en upplevelse att åka tåg i Thailand. Få turister, endast en så långt ögat nådde, men fullsatt i hela vagnen. Denna gång fick vi 2:a klass biljett, mjuka fällbara säten men samma roterande fläktar i taket och öppna fönster som är näst intill omöjliga att dra upp. Tågen är nog från 50-talet och ingen renovering eller fräschning har ansetts nödvändig.

Killen med menyn kom efter en stund och vi beställde en meny för 150 Bath och en Singaöl. Han var så fin och uppklädd, sprang med plastburkar med mat hela tiden så när vi skulle betala var summan 400 Bath (80 kr), han viskade det så det var nog det dubbla mot ord pris .
Första dagen i Thailand, vi bjuder på det! Vi fick ju serverat på tallrik och Magnus fick riktigt dricksglas!

(framme på hotellet efter 28 timmars resa, sova och frukost sen semesterrakningen)

Haret vaxer snabbare nar man rakar sig!

Att haret vaxer snabbare nar man rakar sig och att synen blir samre av att lasa i halvdunkel ar myter.

Jag gillar forskning! Roligt att lasa om arbete som manniskor satsat ar pa att undersoka. Tva amerikanska forkare har slagit hal pa nagra medicinska myter men tillagger att det skadar mojligen inte att tro pa myter men man bor inte bygga sanningar som inte gar att bevisa nar det galler medicinsk behandling. Spannande och intressant.

For dig som vill veta mer sa saknas det ocksa bevis att mobiltelefoner stor sjukhusutrustning och att manninskan anvander mer an 10 procent av hjarnan. Detta anade jag att det var sa nar jag loste en ny slags Sudoko pa planet. Pennan var superbra och Sudokboken perfekt, racker nog alla veckorna... anvander alla hjarncellerna som finns...
TACK min sudokokompis, LenaMaria.

Morris ar borta!

Morris ar borta! Alla forstar inte hur det kanns nar katten sprungit bort. Speciellt inte han som gav mig radet:
- Skjut katten nar ni reser och kop en ny nar vi kommer hem.

Morris ar hemma!
Tva dygn behagade han vara borta. Sakert var det nyarssmallarna som skramde honom, eller bomberna ska man nog kalla smallarna som gjorde sa fonstren skallrade.
Normalt sett hade det inte varit nagot stor sak men nu skulle han till familjen Petersson i Laholm, en pensionatsvistelse under sju veckor. Snabbt kordes han till Laholm innan bilen skulle avga till flyget . Buren var inte nodvandig tyckte maken sa fick han ocksa tvatta framsatet med hogtryckstvatt efter en liten olycka. Inte ofta Morris aker bil, radd kan ju alla bli.

Nu har vi alltsa paborjat den langa resan till Asien, narmare bestamt Bangkok. Mellanlandar nu i London och langtar till varmen.

Toppformens år

Det är temat för familjen Bylander i år. Toppformens år!
Varje år bestämmer Magnus ett tema för den lilla familjen, i år endast två personer, som ska gälla under hela det kommande året. Efter festens år, frisksportarår, omtänksamhetens år, hälsans år, resans år .....mm mm så kommer nu ett nytt spännande år.

Vad har du för tema för det kommande året? Ett tema är inget löfte, bara en tanke som följer med under året. Tror att det är så iallafall.

Potatisens år har FN som tema, jag tycker toppformens år känns bättre!

Har nu bara 1,5 dygn kvar i Sverige..sen väntar 7 veckor i kappsäck. Undrar hur det blir med bloggen?