När jag vaknade igår morse hörde jag att han var död. Ingemar Ingo Johansson. Boxaren som blev världsmästare. Han nockade Floyd Patterson inför 30 000 åskådare, i samma minut som jag föddes. Natten till den 27 juni, och året var 1959.
Jag är inte intresserad av boxning. Tycker det är otäckt när de slår för fullt på varandra, blodet sprutar och de vacklar fram och tillbaka i ringen. Men min morfar, Gustav, älskade boxning. Så länge jag minns har han berättat för mig, om och om igen, natten du föddes Carina, samma minut, blev Ingemar Johansson världsmästare. Det är något speciellt med dig. Så växte jag upp. Jag var någon speciell, en liten unik varelse, född samtidigt som en svensk tog världsmästartiteln i tungvikt. Första gången, och jag tror det är den enda hittills.
Morfar har varit död i många år nu. Men jag kan höra hans röst när han berättar om när jag föddes, när han frågade om vi skulle gå till Friaredalen och leka i lekparken, den jätte jättestora lekparken nedanför Idas skola.
Han fattas mig, likaså mormor. Jag vill ringa elva sjutton noll fem, höra mormors lite släpiga röst när hon svarar och glädjen när hon hör att det är jag som ringer.
(för dig som inte vet det hette jag Carina tills jag var 12 år, kanske kommer det mer i bloggen om namnbytet någon gång…)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar