Den ligger på mitt köksbord, dikten som jag rev ur DN strax innan jul. Dikten som beskriver en människas tankar om livet. Vilka är de hemlösa? Vad har hänt dem i livet? Vad kan jag göra för att finnas där..för någon?
”Ett par dagar före julafton brukar Inga Pagréus märka att ångesten slår till med full kraft bland hemlösa, prostituerade, alkoholmissbrukare och narkomaner. I sitt arbete som diakon i Klara kyrka möter hon människor som befinner sig på samhällets botten, människor som tappat både fotfäste och hopp.
– Många av dem förtränger att det snart är jul. De orkar inte med vetskapen att de inte ringt sina barn, inte skickat ett brev med en julhälsning och än mindre köpt några julklappar till dem. När julafton närmar sig kommer den där starka ångesten och våndorna över att man är en ganska misslyckad existens, berättar Inga Pagréus. ” Dagen 20101221
Lisas dikt
Vi reser med trasiga
paraplyer
Så nötta att himlavalvet
faller in
Neonljuset tussar stjärnor
fyller våra trötta
blickar
Vi reser med borttappade
handskar
Omaka, rastlösa händer
lämnar inga
fingeravtryck
Skinnet får bära
våra smekningar och slag
Vi reser med stulna skjortor
som snart ska slängas igen
Blodrosor slår ut i armvecken
Ärr som ormar slingrar
där vi skjuter blekt gift
Vi reser med febrig förnekelse
Vår resa har inget mål
Väskorna packas allt tyngre
av fördärv och svek
Vi reser för resandets skull
Vi slutar packa upp
Dikten är skriven av en av de kvinnor Inga Pagréus mött och ingår i boken ”Inga på Plattan”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar