12 37 49, så svarade hon alltid i telefonen. Jag kan höras hennes lugna, lite sävliga röst när hon säger 12 37 49. Hennes hår var långt, nästan ända ner till midjan. Men det var tunt. När hon släppte upp knuten i nacken när det blev kväll och kammade håret räckte det nästan ner till midjan, smala tunna hårslingor. Silvergråa. Hon var lite besvärlig emellanåt tyckte hennes bror, min morfar, Gustav. Då sa han alltid – hon är ju en gammal nucka, blev aldrig gift.
Brevet från Walter låg i den gamla klippboken. Ett gulnat brev daterat 5 november 1920 och poststämplat i Gdansk i Polen.
Ett varmt tack för den fina julklappen. Ursäkta att jag skriver så sent, men det har varit mycket jobb ombord på fartyget, så det har inte blivit tid att förrän nu. Jag kan inte skriva så bra svenska, så du får inte ett långt brev, men hoppas det räcker. Förlåt men jag är ju engelsman, så kan inte skriva utan snackar bättre, hoppas jag.
Hjärtliga hälsningar Walter
Så många frågor. Hade hon en ungdomskärlek? Träffades dom bara en gång? Hur träffades dom? Hon, varmt kristen Pingstvän som bodde hemma hos sina föräldrar och skötte om dom tills dom gick bort. Han, en sjöman som seglar runt i världen. Det finns en adress på kuvertets baksida, det skulle vara roligt....
1 kommentar:
Oh vad spännande! Håll oss uppdaterade om du forskar i det!
Skicka en kommentar