En ny Gunnar

Hon var alltid så rädd att någon olycka skulle ske. Det var drygt 20 mil, att köra med bilen, mellan orterna. Han var hennes allt, hennes älskade son. Han gjorde henne alltid glad, han var hennes stolthet. Alltid den som hade några ord till den som behövde. Förgyllde fester, skrattade mycket, jobbade hårt och var alltid noga med att hålla sin löften.
Det var klart att han ringde, lördagen den 5 december, innan dom åkte. Då visste hon att det skulle ta max tre timmar så var han hos henne, med sin fru och tre små flickor. Det var lite småregnigt och kallt ute. Lite snömodd på vissa ställen.

När telefonen ringde till henne och berättade att en olycka skett skrek hon.
- Nej, det kan inte vara sant. Inte min son. Inte min älskade son, mitt allt. Han var bara 36 år, hade så mycket kvar i livet. Två föräldrapar blev barnlösa den ”svarta lördagen”. Tre barn blev föräldralösa.

Jag saknar min pappa. Mycket.

När han föddes sa hon till mig, nu är en ny Gunnar född då kan jag dö nu, lämna detta livet.
- NEJ, farmor, vi kommer snart, grät jag i telefonluren, snälla farmor säg inte så. Vi kommer, bara jag kommer hem från BB.
Hon dog innan vi hann till henne. Manfred, min son och jag. En ny Gunnar var född och då kunde hon sluta sitt liv. Drygt 13 år efter den fruktansvärda olyckan somnade hon in. Mätt på livet och på att sörja. Hon blev aldrig sig själv efter olyckan, hon sörjde sig till döds.

Kör försiktigt Manfred, på vägen till Stockholm ikväll. Ha tålamod med att jag ringer emellanåt. Jag älskar dig så mycket.