”….att sitta och kasta en järnpinne hit och dit inne på 2000-talet. Då vore det ju lika bra att ta hela steget och veva igång motorn och tända karbidlyktorna också. Dessutom tycker jag det är fel att agera orgeltrampare under körningen, man kan ju inte ha hela förargolvet fullt med pedaler.”Det var så det hände. Jag tyckte det var så roligt att växla när han körde. Mycket fnitter, skratt – hela ansiktet värkte av det ständiga leendet. Så la han handen över min, på växelspaken. Först lite försiktigt, sen mer bestämt. Jag blev alldeles varm. Blodet pulserade i hela kroppen. Det är några år sedan, sådär drygt 32. Men jag minns det. Väl. Kanske är det därför jag inte vill ha automatlåda. Eller velat.
Nu känns det mer som jag håller med krönikören lite grann i SvD häromdagen. Men inte fullt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar